Jadu.. Min familj har nästan alltid varit en motorintresserad familj då pappa körde speedway som ung. Mina syskon började när dom var små, eller typ 7-10 år på en liten 50cc här hemma på åkrarna. Efter ett tag började dom köra mer seriöst. Så man kan säga att jag är uppväxt med motocrossen. Jag har spenderat många dagar på crossbanor runt om i sverige från blöjtiden.. Minns även att jag provat några gånger, men aldrig riktigt fastnat för det.

Men en varm sommardag, sommaren 2010, tog min syster helt oplanerat med mig på en prova på dag för tjejer, på just motocross. Jag var inte alls så villig att börja köra eftersom jag hade min ponny. Men antar att jag hade tråkigt, eller att hon tjatade riktigt mycket Jag följde iaf med och fastnade direkt. Ville inte kliva av hojen, åkte varv på varv, runt på den lilla banan dom gjort upp. & så blev det. Januari 2011 sålde jag min ponny, han kom till Uppsala, till urgulliga och duktiga Jenny!! I slutet utav vintern köpte jag min alldeles egna, första cross. En 85cc Suzuki. Jag var såååå glad. Jag provade samma dag på min väg, det var svårt att svänga, krångligt, men fortfarande så himla roligt!!

Jag började köra lite smått hemma, och på grusplaner osv, för att lära mig koppla, växla osv. Men efter ett tag nöjdes jag inte alls med det längre. Jag ville ut på banan. Så blev det också. Jag körde endast 4ggr innan klubben skulle ha ett tjejläger för Fredrik Hedman. Självklart som den tävlingsmänniska man är, ville jag också vara med, vilket jag idag tackar för, för jag utvecklades verkligen mycket under dom två dagarna. Vi var ca 30 tjejer, alla körde motocross och vi hade väldigt kul. Två lärorika och roliga dagar. Jag fortsatte kämpa på med min på tok för lilla 85cc. Det gick faktiskt framåt. I mitten av sommaren, när jag, (host) ''började få upp farten'' (host), i alla fall för att vara nybörjare, började det krångla. Jag var verkligen för lång för den där lilla crossen. Försökte verkligen köra, men det gick inte. Så jag beslutade mig för att sälja den lilla skiten och köpa en större. Så blev det. I Juli, efter Uddevalla GP blev jag ägare till min nuvarande fina 125cc's Suzuki. PÄRLAN. Det blev plötsligt väldigt roligt att köra, och det började gå bra igen. Säsongen rullade på, jag tränade och tränade, mest för att bara ha kul & bli bättre. När säsongen började gå mot sitt slut blev det inte lika mycket köra. Banorna blev blöta, och det var så svårkört överallt. Men jag hade utvecklats mycket under säsongen och var nöjd. Kunde då ta ett välförtjänt break under vintern.

Det tog alldeles för lång tid. Men äntligen var iårs, 2012's motocrossäsong igång. Gud så jag hade taggat, peppat och längtat inför den. Säsongen började med några vinterkörningar i Avesta på syrrans dåvarande 250F. Gillade verkligen att köra fyrtakt, men har bestämt mig för att köra tvåtakt ett tag till, för mitt eget bästa. När säsongen började på riktigt, invigde vi den med ett träningsläger. Det blev väl inte som tänkt, och jag kraschade och fick en regäl blödning i armen och drog ut ledbandet i vänster axel. Inte så nice, och jag är fortfarande inte helt 100% i axeln idag, men äsch. Vad gör det om 100 år? Vilade någon vecka tills jag var back on track igen. Då var det hårdträning som gällde eftersom jag hade lovat mig själv att köra NNMX detta år. Så blev det också. Jag stod på startgrinden, i Årsunda på hemmabanan, i början av maj, på premiärtävlingen. Jag var helt ärligt inte ett dugg nervös, mer taggad. Jag hade ett mål, att komma i mål. Det gick bra, jag kom i mål i båda heaten. Jag fick mer smak för att tävla och körde i stort sett alla tävlingar i årets serie. Den 6:e oktober, min 15årsdag gick ''finalen'', sista tävlingen i årets NNMX serie. Jag hade ett mål, att komma i mål. Skulle jag göra det, skulle jag komma 5:a totalt i hela serien, och eftersom dom fem första tjejerna fick pris skulle det vara lite extra kul om jag gjorde det. Så blev det iaf, och 5:a totalt blev jag. Jag har även under detta år utvecklats otroligt mycket som förare, tack vare pappa som tränat mig en hel del. Jag hade varvat mig själv flera gånger om jag skulle kört mot mig själv.

Ja, man kan ju säga att jag utvecklats en hel del sen jag vinglade runt med min lilla 85cc på vägen utanför mitt hus. Man kan säga att detta var en omöjlig tankte för mig, den hästtokiga tjejen. Men jag antar att man inte kan styra framtiden, inte om man följer med dit hjärtat styr dig. & mitt hjärta har verkligen styrt mig rätt. Till motocrossen.