Motocrossen.

Jag antar att många av mina läsare inte alls tycker att motocrossen är ett särskilt intressant ämne att läsa om, men eftersom det är en stor del av mitt liv, och även kommer bli en ännu större del utav mitt liv, väljer jag att skriva om det. 
Det är ganska sjukt egentligen, att något jag varit med på i så många år, fast på sidan av banan, som då var så ointressant några år senare kan bli det viktigaste och roligaste i livet. Det är det motocrossen blivit för mig. Under 2013 har jag kanske inte fått så många timmar på hojen som jag önskat, men det har räckt, för fan vad roligt jag haft, och fan vad jag utvecklats. Jag lyckades med mitt mål, topp 3 i tjejklassen i Nedre Norra, och det är väl det sport är till för? Att nå sina mål man har? Jag kanske inte kommer vinna massor av tävlingar, inte heller vara en av de bästa tjejerna i Sverige. Men jag är jag, och jag älskar motocross. Jag ska ge ALLT för att komma dit jag vill. 
 
 

Underbara air force.

Fick i födelsedagspresent ett par Air force 1 low, vilket kan vara den bästa presenten på länge då jag i stort sett bor i dom. Så otroligt snygga, och gör liksom en outfit så mycket snyggare, på att bara existera. 


 
 

För fint för att vara sant.

Jag har enda sen jag var liten drömt om att ha några tatueringar på min kropp. Min syster tatuerade sig när jag var 5-6år, och sen dess var det väl bestämt att jag också skulle tatuera mig en vacker dag. Jag skulle vilja ha en text, eller någonting med döskallar och rosor, vilket är sååå snyggt. En tatuering med en mening skulle göra mig så lycklig.
 

FÖRSTA DECEMBER.

FÖRSTA DECEMBER idag. Endast 24 dagar kvar till julafton, snart nyår, och en massa mys. December är faktiskt en väldigt mysig månad om jag får säga det själv. Advent, lucia, julkalendern, julafton, nyårsafton, snö, egentligen allt man förknippar med december är mysigt! Absolut inte långt kvar till jullov nu heller, vilket är ett plus. 

Hur kommer det sig att du började köra motocross & hur har det gått för dig under tiden du kört?

Jadu.. Min familj har nästan alltid varit en motorintresserad familj då pappa körde speedway som ung. Mina syskon började när dom var små, eller typ 7-10 år på en liten 50cc här hemma på åkrarna. Efter ett tag började dom köra mer seriöst. Så man kan säga att jag är uppväxt med motocrossen. Jag har spenderat många dagar på crossbanor runt om i sverige från blöjtiden.. Minns även att jag provat några gånger, men aldrig riktigt fastnat för det.

Men en varm sommardag, sommaren 2010, tog min syster helt oplanerat med mig på en prova på dag för tjejer, på just motocross. Jag var inte alls så villig att börja köra eftersom jag hade min ponny. Men antar att jag hade tråkigt, eller att hon tjatade riktigt mycket Jag följde iaf med och fastnade direkt. Ville inte kliva av hojen, åkte varv på varv, runt på den lilla banan dom gjort upp. & så blev det. Januari 2011 sålde jag min ponny, han kom till Uppsala, till urgulliga och duktiga Jenny!! I slutet utav vintern köpte jag min alldeles egna, första cross. En 85cc Suzuki. Jag var såååå glad. Jag provade samma dag på min väg, det var svårt att svänga, krångligt, men fortfarande så himla roligt!!

Jag började köra lite smått hemma, och på grusplaner osv, för att lära mig koppla, växla osv. Men efter ett tag nöjdes jag inte alls med det längre. Jag ville ut på banan. Så blev det också. Jag körde endast 4ggr innan klubben skulle ha ett tjejläger för Fredrik Hedman. Självklart som den tävlingsmänniska man är, ville jag också vara med, vilket jag idag tackar för, för jag utvecklades verkligen mycket under dom två dagarna. Vi var ca 30 tjejer, alla körde motocross och vi hade väldigt kul. Två lärorika och roliga dagar. Jag fortsatte kämpa på med min på tok för lilla 85cc. Det gick faktiskt framåt. I mitten av sommaren, när jag, (host) ''började få upp farten'' (host), i alla fall för att vara nybörjare, började det krångla. Jag var verkligen för lång för den där lilla crossen. Försökte verkligen köra, men det gick inte. Så jag beslutade mig för att sälja den lilla skiten och köpa en större. Så blev det. I Juli, efter Uddevalla GP blev jag ägare till min nuvarande fina 125cc's Suzuki. PÄRLAN. Det blev plötsligt väldigt roligt att köra, och det började gå bra igen. Säsongen rullade på, jag tränade och tränade, mest för att bara ha kul & bli bättre. När säsongen började gå mot sitt slut blev det inte lika mycket köra. Banorna blev blöta, och det var så svårkört överallt. Men jag hade utvecklats mycket under säsongen och var nöjd. Kunde då ta ett välförtjänt break under vintern.

Det tog alldeles för lång tid. Men äntligen var iårs, 2012's motocrossäsong igång. Gud så jag hade taggat, peppat och längtat inför den. Säsongen började med några vinterkörningar i Avesta på syrrans dåvarande 250F. Gillade verkligen att köra fyrtakt, men har bestämt mig för att köra tvåtakt ett tag till, för mitt eget bästa. När säsongen började på riktigt, invigde vi den med ett träningsläger. Det blev väl inte som tänkt, och jag kraschade och fick en regäl blödning i armen och drog ut ledbandet i vänster axel. Inte så nice, och jag är fortfarande inte helt 100% i axeln idag, men äsch. Vad gör det om 100 år? Vilade någon vecka tills jag var back on track igen. Då var det hårdträning som gällde eftersom jag hade lovat mig själv att köra NNMX detta år. Så blev det också. Jag stod på startgrinden, i Årsunda på hemmabanan, i början av maj, på premiärtävlingen. Jag var helt ärligt inte ett dugg nervös, mer taggad. Jag hade ett mål, att komma i mål. Det gick bra, jag kom i mål i båda heaten. Jag fick mer smak för att tävla och körde i stort sett alla tävlingar i årets serie. Den 6:e oktober, min 15årsdag gick ''finalen'', sista tävlingen i årets NNMX serie. Jag hade ett mål, att komma i mål. Skulle jag göra det, skulle jag komma 5:a totalt i hela serien, och eftersom dom fem första tjejerna fick pris skulle det vara lite extra kul om jag gjorde det. Så blev det iaf, och 5:a totalt blev jag. Jag har även under detta år utvecklats otroligt mycket som förare, tack vare pappa som tränat mig en hel del. Jag hade varvat mig själv flera gånger om jag skulle kört mot mig själv.

Ja, man kan ju säga att jag utvecklats en hel del sen jag vinglade runt med min lilla 85cc på vägen utanför mitt hus. Man kan säga att detta var en omöjlig tankte för mig, den hästtokiga tjejen. Men jag antar att man inte kan styra framtiden, inte om man följer med dit hjärtat styr dig. & mitt hjärta har verkligen styrt mig rätt. Till motocrossen. 

 


Älskade vän.

Var alltså på GRS ponnydressyr idag. Min gamla ponny & hans nuvarande ägare var där och startade en LC:1. Dom slog på stort och drog till med en vinst. Finaste ni!! Grattis till vinsten och en jättefin ritt. Ni är så himla duktiga så. Lite bilder från idag. 

hawkeye

Det är svårt. Svårt att sätta ord på vad som egentligen hände. Mellan oss går det att förklara, eftersom jag är medveten om vad som verkligen hände, vad som förändrades i mitt huvud och hur allting blev. Jag är medveten om hur bra du nu har det, och att du är lycklig tillsammans med Jenny. Men det gör ont. Det gör ont att tänka på hur mycket jag verkligen saknar dig. Hur mycket jag verkligen saknar att gosa in ansiktet i din tjocka underbart doftande man. Saknar att mysa med dig i stallet. Saknar att ta dig ut på promenader, att bara ut och gå med dig, prata om allting, bara för att du är så otroligt bra och förstående. Jag saknar att rida ut med dig. Jag saknar att åka på träningar med dig. Jag saknar att åka på tävlingar med dig. Jag saknar att utvecklas tillsammans. Jag saknar att få höra ''bra Ida'' utav tränaren. Jag saknar att gå ut från banan nöjd. Jag saknar att gå ut från banan missnöjd. Jag saknar allt med dig. Alla våra stunder, att bara stå och borsta dig i stallet. Alla stunder med dig, jag saknar dom. Jag minns det så väl, vårat avsked. Jag kommer ihåg precis hur det vad. Jag stod där med dig, i din nya box. Jag stod och småpratade med dig, kände hur tårarna rann ner för kinderna, önskade dig och Jenny all lycka till i framtiden. Berättade för dig hur underbar vår tid varit och hur mycket du betydde för mig. Jag kommer ihåg hur jag tackade dig för alla underbara år, för alla minnen, erfarenheter, framgångar, motgångar, tårar, blåmärken, skratt, leenden, vinster, placeringar, stora förluster, bus, och avramlingar. Jag kommer aldrig glömma dom gånger jag kom till dig, du gick mot mig, buffade lite på mig, och sedan kunde vi bara stå där och kura i evigheter. Jag saknar dig med än vad du tror. Jag kommer nog aldrig kunna tacka dig för allt fint du gav mig. Jag kommer aldrig heller glömma vilken underbart fin vän du var, och fortfarande är till mig. Du betyder och kommer alltid betyda en stor del för mig. Hawkeye, finaste du.